Jag lyfter upp honom under armarna och känner att han slappnar av i kroppen. Inte helt, han är fortfarande lite ledsen. Möjligtvis arg. Som vanligt oroar jag mig över att det gör ont på honom. Om jag tar i för hårt. Jag tänker på hur jag själv blev lyft under armarna och att det gjorde ont för jag var alltför stor för det men hade inte mod eller orden för att förklara det för pappa.
Med armarna om honom lutar jag honom så hans kind vilar mot min. Han suckar. Tar en liten hand med intorkad banan på och lirkar in den i mitt nackhår. Jag vet att jag har sekunder på mig innan han får tag på en hårlock och vill dra den till sig och då måste jag säga åt honom att sluta med det där för att mamma får ont då. Men inte än. Inte än.
Jag flyttar en hand och lägger den bakom hans nack. Vet inte varför. Kanske är det en kvarvarande reflex från när han var nyfödd och det otäckaste i hela världen var när hans huvud föll, aldrig så lite, bakåt utan att de svaga nackmusklerna klarade att hålla det tillbaka. Jag vet bara att jag vill det. Verkligen vill det. Att det kan få mig ur balans att tänka mig att han inte får tillräckligt med klappar på sin kind och stadiga händer bakom nacken. Och det är mitt jobb. Att vara den stadiga handen. Den som skyddar mot osynliga fiender som smyger runt oss, vassa armbågar i folkmändger, dörrkarmen i vardagsrummet, garderobsdörren som jag alltid glömmer stänga.
Och spruckna läppar. Rim på hans namn vid lekplatsen på skolgården. Skrapsår när han sprungit för fort nerför en slänt som var brantare än han trodde. Olycklig kärlek.
Jag lägger näsan mot hans panna och säger att allt är okej. Ingen fara, det var bara en dröm. Mamma är här.
