Min mamma berättade en gång för mig att om man måste vara försiktig när man badar i Döda havet. Det var så mycket salt i vattnet att om du förde huvudet under vattenytan så kom du inte upp igen. Jag inser nu att det kanske inte var exakt så hon sa. Men det var det jag uppfattaded och det gick rakt in under skinnet på mig. På sekunden blev jag oerhört orolig för alla som badade där och som inte visste denna hemska konsekvens. En scen med personer som fastnat under vattenytan som vore den av is spelades upp i mitt huvud och skulle komma att hemsöka mig i flera år än jag vill räkna till. Att doppa huvudet i någon form av vatten blev det alltså inte tal om för mig. Inte i havet (salt) och inte heller i sjöar eller bassänger (någon kunde hällt i salt). Jag kom inte undan duschen, men tröstade mig med att det kanske inte gällde för rinnande vatten.
Många var gångerna då jag låtsades vara sjuk just på de eftermiddagar då det var simskola. Blev jag ändå tvingad dit så höll jag mig längs kanten på den grunda änden, mycket, mycket nära läraren.
I sexan kunde jag fortfarande inte simma. Det var inget som bekymrade mig, jag hade inte heller planerat att simma någonstans. Jag hade det fint och mysigt i grunda änden, jag, och såg ingen orsak att äventyra mig ut från den. Skolledningen, däremot, de ville inte skicka någon stackare till högstadiet som inte kunde simma. Så därför ordnades det en extra simskola efter skolan. En hemlig simskola. Vi var fyra stycken och det var den enklaste grupp att komma in i sedan tidernas begynnelse. Inga stöddiga machokillar, inga mobbingstendenser, ingen som såg sig som förmer någon annan. Vi blev en hemlig klubb under sista halvdelen av sexans vårtermin, och jag minns dem fortfarande till denna dag.
Med tiden blev jag tuffare och förstod att det var väldigt få saker som kunde döda mig och att saltvatten, under normal användning, inte var en av dem.
Nu sitter jag här, i min solstol i Sharm El Sheik, och har precis genomfört min första dykning. Och inte dog jag.
