De hade aldrig lovat varandra något. I de korta stunderna efteråt, i hennes hundratiosäng hon tagit med sig då hon flyttat hemifrån, hade de pratat om hur bra det var. Det som de hade. Inte som de andra, utan enkelt och fritt. Då hon sakta virat sitt pekfinger runt, runt i hans nackhår och aktat sig så att inte råka röra hans nackhud med den delen av nageln hon bitit på hade hon sagt att hon tyckte han var fin ändå. Det fick man ju tycka. Även om man inte lovat något. Han hade vänt sig på sidan och bett henne killa honom på ryggen.
Hon sitter upp i sängen i paljettopp, trosor och med två kuddar bakom ryggen. Det är så sent att det är tidigt och trafiken utanför fönstret börjar komma igång igen.
Från andra sidan dansgolvet hade hon sett dem. Flickan med sina händer i hans bakfickor och han med sina mjuka läppar separerade i skratt. Han hade dragit flickan intill sig, fört undan hennes hår med ett finger och börjat kyssa henne.
Hennes blick är fäst på väggen på motsatt sida från sängen och har inte vikit sig på över en timma. En hård knut sitter i halsen och gör henne törstig, men hon dricker inte. Hjärtat slår hårt. Hon försöker göra det ogjort. Han och flickan. Hon och han. Att hon gått runt hörnet just då just där och sett åt just det hållet, glömma det, sudda bort det och låtsas om att det inte hänt.
Till slut tar utmattningen henne, pulsen lugnar sig och hon somnar. Och när hon vaknar så ska hon ringa honom och fråga om han vill komma över.
