Stjärnglans

Han stäcker ut bakre benet så hårt han kan, kroppen i en hårt spänd båge, axlarna tillbaka och så upp, upp, upp med hakan. Han har drillat det här så många gånger att han nästan tröttnat. Men inte nu när han står här med strålkastarna riktade mot honom och publiken i andlös tystnad. Han har all kontroll. De kan lita på honom, han kommer föra dem genom musiken, genom luften och ner på golvet med nästippen mot golvytan och få några av de känsliga att flämta ut sin förskräckelse innan han vänder upp igen och springer mot sin partner igen, redo för lyftet. 

Inspirerat av skrivpuff

Skyddet

Jag lyfter upp honom under armarna och känner att han slappnar av i kroppen. Inte helt, han är fortfarande lite ledsen. Möjligtvis arg. Som vanligt oroar jag mig över att det gör ont på honom. Om jag tar i för hårt. Jag tänker på hur jag själv blev lyft under armarna och att det gjorde ont för jag var alltför stor för det men hade inte mod eller orden för att förklara det för pappa. 

Med armarna om honom lutar jag honom så hans kind vilar mot min. Han suckar. Tar en liten hand med intorkad banan på och lirkar in den i mitt nackhår. Jag vet att jag har sekunder på mig innan han får tag  på en hårlock och vill dra den till sig och då måste jag säga åt honom att sluta med det där för att mamma får ont då. Men inte än. Inte än. 

Jag flyttar en hand och lägger den bakom hans nack. Vet inte varför. Kanske är det en kvarvarande reflex från när han var nyfödd och det otäckaste i hela världen var när hans huvud  föll, aldrig så lite, bakåt utan att de svaga nackmusklerna klarade att hålla det tillbaka. Jag vet bara att jag vill det. Verkligen vill det. Att det kan få mig ur balans att tänka mig att han inte får tillräckligt med klappar på sin kind och stadiga händer bakom nacken. Och det är mitt jobb. Att vara den stadiga handen. Den som skyddar mot osynliga fiender som smyger runt oss, vassa armbågar i folkmändger, dörrkarmen i vardagsrummet, garderobsdörren som jag alltid glömmer stänga. 

Och spruckna läppar. Rim på hans namn vid lekplatsen på skolgården. Skrapsår när han sprungit för fort nerför en slänt som var brantare än han trodde. Olycklig kärlek. 

Jag lägger näsan mot hans panna och säger att allt är okej. Ingen fara, det var bara en dröm. Mamma är här. 

Döden i döda havet

Min mamma berättade en gång för mig att om man måste vara försiktig när man badar i Döda havet. Det var så mycket salt i vattnet att om du förde huvudet under vattenytan så kom du inte upp igen. Jag inser nu att det kanske inte var exakt så hon sa. Men det var det jag uppfattaded och det gick rakt in under skinnet på mig. På sekunden blev jag oerhört orolig för alla som badade där och som inte visste denna hemska konsekvens. En scen med personer som fastnat under vattenytan som vore den av is spelades upp i mitt huvud och skulle komma att hemsöka mig i flera år än jag vill räkna till. Att doppa huvudet i någon form av vatten blev det alltså inte tal om för mig. Inte i havet (salt) och inte heller i sjöar eller bassänger (någon kunde hällt i salt). Jag kom inte undan duschen, men tröstade mig med att det kanske inte gällde för rinnande vatten.

Många var gångerna då jag låtsades vara sjuk just på de eftermiddagar då det var simskola. Blev jag ändå tvingad dit så höll jag mig längs kanten på den grunda änden, mycket, mycket nära läraren. 

I sexan kunde jag fortfarande inte simma. Det var inget som bekymrade mig, jag hade inte heller planerat att simma någonstans. Jag hade det fint och mysigt i grunda änden, jag, och såg ingen orsak att äventyra mig ut från den. Skolledningen, däremot, de ville inte skicka någon stackare till högstadiet som inte kunde simma. Så därför ordnades det en extra simskola efter skolan. En hemlig simskola. Vi var fyra stycken och det var den enklaste grupp att komma in i sedan tidernas begynnelse. Inga stöddiga machokillar, inga mobbingstendenser, ingen som såg sig som förmer någon annan. Vi blev en hemlig klubb under sista halvdelen av sexans vårtermin, och jag minns dem fortfarande till denna dag. 

Med tiden blev jag tuffare och förstod att det var väldigt få saker som kunde döda mig och att saltvatten, under normal användning, inte var en av dem.

Nu sitter jag här, i min solstol i Sharm El Sheik, och har precis genomfört min första dykning. Och inte dog jag.  

Inspirerat av Skrivpuff

Jag vill gå ut

"Pappa! Pappa!" ropar jag. Pappa svarar inte. Kanske är han i tvättstugan, för då måste man ropa jättehögt, annars hör han inte.

Jag kan nå och öppna dörren till källaren. Pappa säger att det är för att jag är en stor tjej. Dörren är hård, men jag är så stark så jag kan öppna den ändå. Jag ropar igen.

"Pappaaaa!"

"Ja-aa?" svarar pappa. Han var i tvättstugan. Det visste jag!

"Får jag gå ut? Jag vill leka!"  

"Mmm. Men håll dig i närheten. Jag vill inte att du går längre än till lyktstolpen. Okej?" När pappa säger att han inte vill något, så betyder det att man inte får. Och om man gör det ändå, för man kanske har glömt att han sa det eller för att man såg en katt eller farmors bil, då blir han arg. För att han blev orolig, säger han då. Fast jag ser att han inte har så roligt, så jag förstår inte varför han säger det. 

"Okej!" ropar jag tillbaka. "Ska inte det!"

Dörren låter "Pang". Jag glömde stänga den fint. Jag hör pappa lite grann, men jag låtsas att jag inte hör. 

Jag springer ut på gården. Det är inte kallt så jag behöver inte knäppa tröjan. Våran sandlåda står på baksidan. Jag måste springa runt två hörn och på massor med stenar innan jag kommer dit. Jag är snabbast, så jag är där på nästan noll sekunder. 

I sandlådan sitter Pelle. Det är min och pappas granne. Pappa har sagt att han får vara i vår sandlåda om han vill för han har ingen egen. Han har en stor studsmatta istället. Den får jag låna när jag blir större, säger pappa. 

"Hej." säger jag

"Hej." säger Pelle fast han tittar inte upp. Han bankar med sin spade på hinken. 

"Vad gör du?" 

"Inget."

"Joho. Det gör du visst."

"Nähä"

"Joho!"

"Bank. Bank. Bank." säger spaden.

Pelle drar upp hinken. Det var sand i den och det visste jag. 

"Ska vi leka?" säger jag. 

"Nä" 

"Varför inte?" 

"Du kan inte." Pelle tittar fortfarande på hinken. Jag blir arg. 

"Joho! Jag kan visst!" 

"Man måste vara kille." Pelle lägger mer sand i hinken. Jag ser min spade bakom honom. Jag kryper dit och tar den. Och så slår jag på hans hand med den.

"Du är dum" säger jag. 

"Aj!" skriker Pelle. Han skriker jättehögt och jag blir rädd att pappa ska höra. Eller kanske Pelles mamma, och jag är jätterädd för Pelles mamma. Hon är stor och hon skrattar aldrig när vi leker som pappa gör. Bara tittar. Och säger till oss när vi leker för högt. 

"Sschh" säger jag till Pelle och klappar honom lite på huvudet. Han kommer börja gråta snart, det ser jag. 

"Du får låna min sjöhäst" säger jag och ger honom den lilla blå saken som det blir sandsjöhästar av. Det är hans favorit. Men han har inte tagit den, för han måste fråga om lov innan han lånar saker.

Pelle gnider sig i ögonen. Han ser glad ut.

"Okej. Kan vi bygga hav då?"

"Ja, okej" Jag hämtar fisken, den gröna hinken och så lite gräs. Det finns långt gräs brevid sandlådan och jag får plocka från det om jag vill. Pappa kommer aldrig åt att klippa där ändå, säger han. 

Pelle har redan börjat göra det platta. Det är det som är vattnet. Han klappar i sanden jättehårt. Både framme och bak. Sen flyttar han sig och plattar där han har suttit också.

Jag fyller fisken med sand och sen fyller Pelle sjöhästen. Sen måste vi banka också. Det är så man bygger sandsaker. Det vet jag. Förut, när jag var liten, då visste jag inte det. Då satt jag bara och grävde i sanden. Men sen blev jag stor. 

"Bank, bank, bank" säger jag. Pelle skrattar och tycker det är roligt. Jag säger "Bank" lite till. Fast sen slutar det vara roligt. Jag vänder fisken uppochner på vattnet. Och bankar mera. Pelle härmar mig, fast med sjöhästen. Nu är det hans tur att säga "Bank". Sen sätter vi dit lite gräs. Ganska mycket gräs, för det finns det i havet. Det vet vi.

"Färdiga!" ropar vi. Nästan samtidigt. 

Det är ett fint hav. Pelle säger att han ska visa det för sin syster. Jag tänker visa det för pappa. Sen, ska jag det. För nu är jag jättekissenödig.

Inspireration från Skrivpuff

#1

De hade aldrig lovat varandra något. I de korta stunderna efteråt, i hennes hundratiosäng hon tagit med sig då hon flyttat hemifrån, hade de pratat om hur bra det var. Det som de hade. Inte som de andra, utan enkelt och fritt. Då hon sakta virat sitt pekfinger runt, runt i hans nackhår och aktat sig så att inte råka röra hans nackhud med den delen av nageln hon bitit på hade hon sagt att hon tyckte han var fin ändå. Det fick man ju tycka. Även om man inte lovat något. Han hade vänt sig på sidan och bett henne killa honom på ryggen. 

Hon sitter upp i sängen i paljettopp, trosor och med två kuddar bakom ryggen. Det är så sent att det är tidigt och trafiken utanför fönstret börjar komma igång igen. 

Från andra sidan dansgolvet hade hon sett dem. Flickan med sina händer i hans bakfickor och han med sina mjuka läppar separerade i skratt. Han hade dragit flickan intill sig, fört undan hennes hår med ett finger och börjat kyssa henne. 

Hennes blick är fäst på väggen på motsatt sida från sängen och har inte vikit sig på över en timma. En hård knut sitter i halsen och gör henne törstig, men hon dricker inte. Hjärtat slår hårt. Hon försöker göra det ogjort. Han och flickan. Hon och han. Att hon gått runt hörnet just då just där och sett åt just det hållet, glömma det, sudda bort det och låtsas om att det inte hänt. 

Till slut tar utmattningen henne, pulsen lugnar sig och hon somnar. Och när hon vaknar så ska hon ringa honom och fråga om han vill komma över. 

inspirerat av Skrivpuff